idag tänkte jag skriva om min fobi, nämligen emetofobi. för er som inte vet är emetofobi en extrem rädsla för att spy eller att se andra göra det. oftast skapas emetofobi av en traumatisk händelse i barndomen som involverar att någon spyr eller att man själv gör det, och att någonting händer av att en själv eller någon annan gör det. en fobi förändrar ens sätt att leva. oftast för just emetofober vill man gärna stanna hemma alltid för att undvika konsekvenserna som kan ske om man skulle bli magsjuk. i mitt fall skapades min fobi av att jag när jag var 7-8 år skulle träffa min pappa och hade sett fram emot det jättelänge, vi skulle först julhandla här i helsingborg och sedan åka hem till honom där vi senare skulle fira jul. jag mådde jättedåligt den här dagen och dolde det så pass bra för min mamma att hon inte märkte det ett dugg. när vi kom hem till pappa hade jag mått dåligt hela dagen, så jag spydde vilket ledde till att julen var "förstörd". såklart var den inte så, men jag upplevde det på det viset just då - som att jag hade förstört hela julen.

sedan dess har jag alltid varit riktigt förskräckt inför tanken på att spy, och det är inte förrän nyligen jag har förstått att det egentligen inte är själva grejen med att spy jag är rädd för, utan vad konsekvenserna skulle bli. exempelvis kan jag bli jätterädd om jag går på väla med en kompis över att jag skulle behöva spy och då förstöra för den jag går där med så att vi måste åka hem. det är bara ett exempel, och rationellt tänkt hade ju förmodligen ingen blivit arg eller någonting på mig, men det är så en emetofob kan tänka. 

det värsta med emetofobi är nog att jag aldrig riktigt kan undvika den. nu förminskar jag absolut inte någon annan fobi, men en människa som är rädd för t ex spindlar, de kan springa iväg om de ser en, för emetofober är det på ett sätt svårare då vi aldrig kan springa ifrån vår egna kropp. och nu tänker vissa säkert att "men ingen tycker ju om att spy" och det stämmer visserligen, men grejen är den att såvida ni inte känner att ni verkligen vill rymma från er egna kropp så fort ni känner minsta lilla uns av ett illamående, så är det inte riktigt relevant om ni inte tycker om det. jag önskar att jag bara inte tyckte om att spy, allt hade varit så himla mycket lättare i så fall.

jag personligen har en tendens att förvärra oron när jag blir orolig. jag kan bara bli lite distraherad och nästan föreställa mig ett scenario där jag skulle få magsjuka, och vips finns illamåendet där också spinner jag vidare på det tills jag känner mig magsjuk. det är ett dumt sätt att hantera på det men det är så lätt att fasta i de tankarna så man till sist inte kan fokusera på någonting annat. jag har kämpat med min fobi sedan tio år tillbaka och det är inte lätt. jag gick på bup som liten och har gått o pratat med kuratorer senare i mitt liv också.  jag är så tacksam för det. det har verkligen hjälpt. när jag var liten bodde jag hos min pappa och styvmamma och de har också hjälpt mig genom så många ångestattacker vilket jag är extremt tacksam över. det blir så himla lättare med folk runt omkring som hjälper till. ibland måste folk nästan banka in i ens huvud att ingenting kommer att hända tills man lugnar ner sig, då är det bra att ha starka individer runt omkring. 

avslutningsvis så har jag inte kommit över min fobi. jag har lärt mig att det gör man aldrig, man lär sig bara att leva med det. min fobi har kommit och gått, vissa år har det varit värre och vissa år har det varit bättre, men i de värre perioderna måste man nästan lära sig på nytt om fobin, jag har alltid hittat nya sätt att hantera det på. och till alla er som lider av denna fobi; även om det inte känns som det nu, så kommer det bli bättre. jag lovar och svär. det blir bättre förr eller senare sålänge man pratar med folk runt sig och verkligen hittar styrkan & viljan till att kämpa. det blir lättare, jag lovar.